Svek
Hösten 2008 har betytt mycket för mig. Trots att den större delen har varit den värsta perioden i hela mitt liv. Det är inget jag överdriver om. Jag blev skjuten mitt i hjärtat och sjönk ner på havets bottnen där det är som allra mörkast. Jag blev sviken av den personen som kanske betytte mest för mig just då. Jag har ingen aning om vad jag sagt eller gjort fel. Helt utan förvarning blev jag bortknuffad, bortstött. Jag har aldrig fått en förklaring till det och nu anklagar personen mig för att vara arg, att jag tydligen ska ha fuckat ur på honom. Inget jag vet om i alla fall. Visst kan jag vara lite fittig ibland, men jag är aldrig det mot någon som inte förtjänar det. Aldrig att jag skulle förnedra en oskyldig människa. I det här fallet är det i och för sig svårt att veta eftersom personen i fråga är som en mussla. Säger aldrig någonting och jag vet faktiskt inte varför. Det känns som om han inte vågar anförtro sig till mig av någon anledning. Nu är det kanske försent att komma med förlåtelse, men det är inte försent att komma med sanningen. Det jag vill säga är att jag jättegärna vill prata men att det inte är säkert att jag är öppen för förlåtelse eller försoning. Om jag är redo för det än, om jag någonsin kommer bli det. Men jag lovar att alltid lyssna, vad än det är som ska berättas.
Kommentarer
Trackback
